Dagens gästbloggare är: Bea
Jag tänkte berätta om något som jag har varit med om och som många mer där ute varit med om eller fortfarand är. Men som dom inte vågar prata om för att dom skäms. Men inte jag, jag både vågar och vill berätta.
Jag heter Bea och jag är 31 år gammal. När jag var 17 år så blev jag mobbad. Både fysiskt och psykiskt.
Jag hade precis börjat första året på gymnasiet på linjen Barn & Fritid. På linjen fick vi lära oss mycket pedagogisk ledarskap, hur man ska vara mot varandra och mycket, mycket mer.
Det fanns två tjejgäng i min klass. Ett tjejgäng som mobbade mig psykiskt och det andra gänget som gav sig på mig fysiskt.
Det första tjejgänget gjorde saker som att lämna mig ensam under vissa tider, jag fick inte sitta med vid lunchen, dom kunde gapa o skrika åt mig för ingenting osv
Sen var det, det där andra gänget som gav sig på mig fysiskt. Dom slog mig gul och blå. jag kom stort sätt alltid hem med blåmärken och bulor. Båda gängen gav mig ärr i själen för livet!
Jag kommer än idag aldrig glömma den värsta dagen i mitt liv. Första gången jag blev slagen. Jag var väldigt förtjust i en kille i klassen. Ena av dessa tjejer i gängen var också det. Så när lektionen var slut och vi gick bort mot skåpen som stod en bit bort så bad hon och hennes gäng mig att stanna.
Jag trodde till en början att hon och gänget bara ville prata med mig och inget annat. När alla andra klasskamrater hade försvunnit från skåpen och det var tomt i korridoren så började det. Hon puttade först in mig i väggen som bestod utav sten. Jag kände hur smärtan kom i ryggen.....sen efter det så tryckte hon till mitt huvud mot väggen med en rejäl kraft så jag trodde jag skulle svimma.
De andra tjejerna i gänget höll mig kvar för att jag inte skulle kunna ta mig någonstans. Plötsligt kommer det två tjejer i klassen som upptäcker detta. Dom försöker att få denna tjej och hennes gäng att sluta hålla på att slå mig, men lyckas inte. Efter att tjejerna hade hållit på en stund så slutade dom och medans dom gick ifrån oss så skrattade dom.
Dom andra två tjejerna som försökte avstyra allt fick hjälpa mig upp, för efter slagen hade jag satt mig ner på golvet.
Jag hade ont och var helt skakis. Kuratorn fanns i en annan skolbyggnad, så dessa två tjejer hjälpte mig upp till henne så jag skulle få hjälp. Jag fick en hel del hjälp utav kuratorn men inte utav lärarna.
Många av er undrar säkert varför jag inte gick till lärarna. Men saken var den att våran klassföreståndare älskade dessa tjejer som mobbade mig. Jag tog upp detta med henne en gång och gjorde det aldrig mer, för svaret jag fick av henne var; " Men Bea allt detta är ditt fel. Du får skylla dig själv."
Så därför fick jag hålla allt inom mig. Kuratorn blev ju t om uppläxad utav lärarinnan för dom var ju vänner på fritiden så lite stod väl på spel kan jag tro. Helt sinnessjukt!
Hur gick det då för mig? Jo jag kämpade mig igenom 3 år på gymnasiet. Det var mycket skolkandes och mycket tid för mig själv.
Jag försökte ta mitt liv flera gånger, men innan jag gjorde något så kom jag på andra tankar. En del av mig var väl feg men det tycker jag var bra. Mobbing fortsatte i 3 hela år och jag är stolt över mig själv idag, att jag klarade av att ta studenten och den dagen var den gladaste dagen i mitt liv. Jag fick säga upp mobbingen för gått!!
Var lite som att ge den sparken!!
Efter gymnasiet så började jag att jobba som timvikarie inom kommunen med barn. För att dölja alla spår utav mobbingen så jobbade jag väldigt mycket, mer än vad jag klarade av. Så det fungerade att köra på så här i ca 1½ år och sedan tog det stopp.
Nu sitter jag här fortfarande skadad i själen och psyket. Jag är fortfarande sjukskriven och jag kämpar varje dag. Många har inte samma tur som jag, att få stöd och back up utav föräldrar som jag fick och fortfarande får. Mina föräldrar är guld värda och jag älskar dom mer än själva livet.
Som sista ord jag vill säga; Lyssna och se alla där ute.
Många döljer vad som händer, speciellt barn...i ALLA åldrar. Jag säger absolut inte att det är föräldrarnas fel att det blir som det blir utan detta är bara en lite Wake up call för att ni ska se att mycket händer där ute som man inte vet om. Jag har lärt mig mycket under dessa år utav mobbing och detta har fört något gott med sig. Ta hand om er och era barn!!
Tack för att ni har lyssnat.
Kramar i massor till er alla och tack Esmaralda för att jag fick dela min historia. Kram på dig med!