Dagens gästbloggare är: Lillian Persson
När jag var en ung kvinna på 31 år drogs jag med förkylning som övergick i hosta och ont mot lungorna till. Så småningom röntgade man mig och det hittades inte bara lunginflammation utan också cancer i lungorna. Jag blev helt enkelt knäckt.
Jag var ensamstående med mina tre barn vilket var ovanligt på den tiden och min mor hade nyss avlidit, inga syskon hade jag och barnens pappa var gravt alkoholiserad och det var anledningen att jag skildes.
I den skilsmässan var det jag som fördömdes och var inte mycket värd efteråt i människors ögon. Ibland säger man att det var bättre förr men långt ifrån allt var bättre. Människovärdet för kvinnor var mycket sämre. Att maken var alkoholist var inga förmildrande omständigheter för mig.
Jag arbetade där jag kunde och ofta blev det på fabrik och en äldre grannfru passade barnen. Hon var en snäll människa och barnen hade det bra hos henne. Jag fick betala efter förmåga och ibland när det var knapert och barnen behövde vinterkläder så kunde hon säga att använd min lön till kläder åt barnen istället.
Det är sådant man aldrig glömmer. När hon själv blev sjuk och orkeslös tog jag i min tur hand om henne och skötte om henne dagligen.
När jag fick cancerbeskedet fick jag också beskedet att det var obotligt. Jag skulle dö och fick veta att det skulle ske inom ett år och att det skulle bli plågsamt mot slutet eftersom jag inte skulle få luft. Men det brydde jag mig inte så mycket om utan det var barnen och deras framtid som bekymrade mig. Jag bara grät.
Jag sov inte om nätterna och blev mager eftersom jag inte kunde äta av oro. Jag tänkte att allt är värt att försökas med och erinrade mig en klok gumma som bodde i skogstrakter mellan min by och grannbyn.
Några dagar senare cyklade jag till gumman. Hon bodde i en liten stuga lång in i skogen och till synes ensam. Hon plockade jordgubbar i trädgården när jag kom och rätade på sig och tittade mig i ögonen och sade att hon kunde förstå att jag kommit för att få hjälp. För hon kunde se att jag var allvarligt sjuk och illa ute.
Jag fick lägga mig på hennes soffa och sluta ögonen och hon la sina händer inte på mig utan strax ovanför min kropp och förde händerna fram och tillbaka från huvud till tår och hela tiden mumlade hon.
Så stannade hon vid trakten av lungorna och sade att det onda sitter här och att hon försökt bota men jag var tvungen att komma fyra gånger till och med dags mellanrum. Kostnaden skulle vara mjölk och sex ägg.
Hon behandlade mig på samma sätt totalt fem gånger. Några veckor efter sista behandlingen skulle jag till lasarettet på återbesök och vid röntgen upptäckte man inte cancern. På tiden sade man kräftan.
Man talade om att det säkert var ett misstag första gången när det upptäcktes och att det inte varit någon cancer. Själv är jag övertygad om att det var gumman som botade mig men jag vågade inte berätta för någon om henne eftersom det på den tiden inte ansågs korrekt att vända sig till kloka gummor.
Jag cyklade till henne och gav henne en tackgåva i form av god mat och hembakad kaka och berättade för henne att jag blivit frisk.
Hon såg inte förvånad ut utan sade att naturligtvis hade jag blivit frisk. Det hade hon ju berättat för mig att jag skulle bli.
Jag inser att det kan vara som man sade på lasarettet att man sett fel från början men jag tror inte det. Jag tror att jag blev botad av denna kvinnas healing långt innan man visste om att det fanns healing och helande krafter. Nu är jag 86 år och mina barn snart i pensionsålder och vi har alla det bra.
Med vänliga hälsningar till Esmaralda och läsarna av bloggen.
Lillian Persson