Dagens gästbloggare: Marina & Leena
Har länge tänkt och också sagt åt Esmaralda att vi ska skriva ett
blogginlägg om kärlek. Och nu är det då dags.
Varför just kärlek? Är
det månne för att vi har sanningen om kärlek och hur förhållandena ska
fungera?
Knappast, men däremot har vi egna erfarenheter av den och har
åsikter om vad som krävs för att hålla ett förhållande vid liv.
Det finns massor av olika former av kärlek, men vi kommer den här
gången bara att tala om den kärlek som finns - eller som borde finnas
- i ett parförhållande.
Vad krävs då för att hitta kärleken och sen för att behålla den? För
att hitta kärleken krävs att man har ögonen öppna så att man inte går
miste om den för att den inte ser ut som man föreställt sig.
Man ska skilja på förälskelse och kärlek.
Förälskelse kan övergå i
kärlek, dock långt ifrån alla. Man ska också skilja på passion och
kärlek. Passion kan också övergå i kärlek, men inte alltid.
Vad förutsätter den sanna kärleken?
För den sanna kärleken finns inga
hinder.
Inte kön, inte religion, inte vad folk säger, inte ekonomi,
inte arbete, inte släkten eller vännerna.
Ingenting hindrar den sanna
kärleken. För den sanna kärleken ska man vara beredd att ge upp
allting.
Men det paradoxala är att för sann kärlek behöver man inte ge
upp något som är viktigt. Sen att vårt ego vill en massa är en helt
annan sak. Låter man sitt ego styra pratar man inte heller om sann
kärlek.
Därmed inte sagt att den kommer gratis eller utan arbete.
Men om man nu är i ett förhållande där man anser sig höra hemma så vad
krävs då för att hålla kvar kärleken? Då krävs hårt arbete.
Att
behålla kärleken, få känna sig älskad och trygg för resten av livet
krävs att man är villig att sätta kärleken före allt annat. Då kan
man inte hålla på med en massa annat onödigt och tro att om man en
gång har älskat så kan man sätta den åt sidan och sen plocka fram när
det känns så.
Men så funkar det inte. Kärleken är grunden till allt
annat i livet. Vill du må bra, vill du vara lycklig i ditt
förhållande, är det kärleken som alltid ska komma först.
Där tror vi att nutidens alla hurtiga råd från diverse
"förståsigpåare" har slagit riktigt slint.
Nu pratar man bara om egen
tid och att utveckla sig själv, det är egot som nu ska tas hand om och
skötas. Men det funkar sällan på det viset. Och när det inte funkar,
så bara lämnar man och drar vidare.
Inget som heter att ta tag i det
hela och att slåss för kärleken. Om det inte är bra hela tiden av sig
självt lämnar man skeppet.
Betyder det här då att man i ett förhållande där kärleken kommer först
inte alls får ha ett eget liv?
Visst får man det. Men man kan ju fråga sig, om man har gift sig av
kärlek till en annan mänska, varför är det då viktigare att tillbringa
mer tid med sina vänner än med sin partner?
Varför betyder avkoppling
efter ett tungt arbete att man far någon annanstans utan sin partner
hellre än att fara hem till sin älskade? Varför är fotboll, tv,
väninnorna, släkten och framförallt morsan viktigare än ens käraste?
Varför är karriär, pengar och makt viktigare?
Man kan och får ha olika intressen. Man kan ännu hellre ha intressen
och hobbyn tillsammans. Båda ska ta med sin partner på det man är
intresserad av, plötsligt kanske man har ett gemensamt intresse. Om
inte så är det tillåtet att ha olika förstås, bara man vet hur man
prioriterar.
Kärleken begränsar ingen eller inget. Kärlek är känslan av total
frihet tillsammans med en annan mänska.
När man älskar vill man att
partnern mår bra och den känslan är ömsesidig. Därför kan man aldrig
komma som andra efter något intresse. Om det bara är en som ger och
som känner att den aldrig får något tillbaka, är det sann kärlek då?
Varför är det enklare att diskutera svåra saker med sina vänner än med
sin partner?
Nog är den som man bor med den som man ska kunna prata om
allt med. Om man inte kan så är det nog något på tok. Och hur kan det
komma sig att folk pratar väldigt fult om sin partner och den andre
fortfarande är kvar?
Och varför vill man själv prata skit om sin
partner? Har man det behovet, ja då är det skäl att tänka en gång
till. Varför är man kvar om det är så dåligt? Varför har man inte
gjort något tidigare?
Det är så många som skyller på allt möjligt för att inte själva behöva
ta itu med sina liv, men sanningen är nog också när det gäller kärlek
att du själv är ansvarig för hur det blir.
Vill du ha kärlek, då ska du vara beredd att jobba för den, dygnet
runt om det krävs och lämna allt annat. Är du inte beredd på det så
kanske det inte heller är läge att klaga för mycket att det inte
fungerar.
När vi läser vad folk skriver, inte bara här på bloggen utan överallt
så finns det väldigt många saker vi förvånas av.
Vanligtvis är det
kvinnorna som klagar på sina män. Aldrig får de uppskattning, inga
blommor, inga presenter, ingen kärlek. Men när gav de det samma
själva?
Sann kärlek är alltid ömsesidigt, man behöver aldrig kräva,
inte heller känna att man måste.
Man vill, därför att man älskar.
Och aldrig någonsin behöver man fråga om man har träffat den rätta.
För behöver man fråga är det nog inte så. Däremot inte sagt att vi
inte alla måste igenom en eller flera förhållanden innan vi är så
långt att vi förstår vad sann och äkta kärlek är.
Efter 15 år tillsammans där vi varje morgon och kväll under den tiden
(förutom en kväll var, då vi båda två vid olika tillfällen var ett
dygn på sjukhus) har stått bredvid varandra och borstat tänderna, där
varje dag börjar och avslutas med orden Jag älskar dig, kan vi påstå
att vi vet lite om hur man gör för att hålla kärleken levande.
Men så
fick vi också slåss för vår kärlek, den kom inte gratis och inte lätt.
Vi vågade för det fanns inga alternativ. Varje skäl att ge upp
kärleken skulle endast ha varit ett svepskäl för feghet och skulle ha
dödat själen.
Det är ju kanske lite så att om det blir för enkelt, pojke möter
flicka och det finns inga hinder, alla applåderar och är glada, får
man inga färdigheter med på färden som man kan använda när svårare
dagar kommer. Allt är för självklart. Men när man tvingas slåss, vet
man också vad man kan förlora.
Marina&Leena
Tack mina fina och goa vänner Marina & Leena för att ni skriver om kärlek. Jag levde ett tag hos er i höstas och i ert hus bor kärleken.. den saken är klar. Och inte bara kärleken till varann - utan också kärleken till vännerna, ert arbete och livet på det hela taget. Sånt känner man direkt - att man famnas av glädje, värme och positivitet. Jag är så glad att ni är mina vänner !!
Kram