Dagens gästbloggare är: Lavena
Godmorgon,
Jag skulle vilja dela med mig lite av mina tankar om samspelet mellan det andliga och det som ska kallas mänskligt
Jag har alltid haft "konstiga idéer" och varit en "lustig figur"! Udda, märklig - en sån man skojar lite om, för att skaka av sig oron över att en sjuåring kan servera en vuxen man en obehaglig sanning, i ett rum fullt med andra vuxna, dessutom! Det KAN ju bara inte accepteras!
Min yngsta dotter vet när folk är döende.
Inte hur, inte varför eller exakt när, men hennes undermedvetna vet...
Innan hennes farfar dog - det var inte väntat - sov hon hos mig tre nätter i rad, sen dog han, och DÅ gick hon tillbaka till sin egna säng! Skumt, tyckte vi, NU är det kanske mer läge att sova hos oss...
När hon sedan började med samma sak knappt ett år senare, tänkte väl inte vi så mycket på det... Sitter vid frukostbordet och lyssnar på nyheterna, seg och yrvaken, hör om en olycka i närheten - en nioåring har fått sätta livet till. Tänker att det är tragiskt - och slutar andas...
Jag reser mig upp, viftar med armarna, svär som en fiskarhustru och skrämmer halvt ihjäl mitt äldsta barn! Jag VET vem detta barn är... Hela mitt inre vrider sig i avsmak - hur fan kan jag ens tänka så? Det kan ju vara hundra ungar på en skola i närheten. Men jag vet ändå...En liten plutt, en jag älskat lika mycket som mina egna - borta
Långt efter detta hade hänt, började vi fundera över minsta barnets nattpromenader. Och såg sambandet. Ungen är ju synsk! Hur gör vi nu, då?
Jag vet hur det är att bli skrattad åt, hur man förtränger det man ÄR, för att det är underligt i vuxnas ögon.
De kunde lika gärna be att man slutar andas...
När min unge satt på sängkanten, stel som en pinne med ögon stora som tefat och darrande sa att det stod ett spöke i köket, var jag på väg att börja med nån idiotförklaring - "det finns ju inga spöken", "var inte dum". Sen TÄNKTE jag...
Jag ser inget spöke, ser du verkligen något där?
Ja!
Okej, SNÄLLA spöket, min flicka är jätterädd, hon trivs inte med att ha dig här just nu, skulle du vilja vara så snäll, och lämna oss?
På en sekund är rädslan borta, min unge är tillbaka!
Nu har det försvunnit, tack mamma .Många barn har förmågor - få vuxna har dem kvar...
Varför? För att det man inte ser kan man inte tro på? För att obehagliga sanningar från barn är fantasier, inte något man faktiskt kunde LÄRA sig någonting av?
Alla prylar vi omger oss med har en gång BARA varit någons fantasi
Tack Lavena för att du delar med dig av dina speciella upplevelser - eller kanske de inte är så speciella när det kommer till kritan. Kan hända att många av våra barn haft gåvan - men samtidigt haft föräldrar som rationaliserar bort deras upplevelser.Och det är mänskligt ! För vi vi vuxna & kloka & rätt fantasilösa människor, vi tror ju inte på spöken !!
Jag har sagt det innan och säger det igen - några andeutdrivare som kostar tusentals kronor behöver ni inte.
Ni behöver bara sunt förnuft och att ni vänder er direkt till spöket och på ett trevligt & vänligt sätt ber att det lämnar oss. Och de allra flesta får väldigt bråttom iväg. De vill inte störa oss.
VILL DU HA PERSONSLIG SPÅDOM/ SEANS ? VIA MAIL ? Då är du välkommen att maila mig och i returmailar jag digi informaiton om hur det går till !!