Gästbloggare idag är: Marie
Nu känner jag att jag har ork att dela med mig av det som hänt. Man läser ofta i tidningarna om unga människor som blir dödade, ett meningslöst våld som drabbar den efterlevande familjen hårt.
Min son blev ihjälslagen utanför en krog . Han blev 21 år gammal. Han stod i kön och så kom det ett gäng som ville gå före i kön men han talade om att de borde ställa sig längst bak, precis som alla andra.
Då slog en av männen ner honom och de två andra hjälpte honom. Innan någon han gripa in och hjälpa hade min Mattias fått allvarliga hjärnskador. Han hade bland annat blivit sparkad i huvudet. Kanske någon minns att ni läst om det i tidningen.
Jag glömmer aldrig när polisen kom hem och ringde på vår dörr och berättade att Mattias förts till sjukhuset med svåra skador.
Jag och Mattias pappa var skilda sedan en tid och jag bodde ensam nu men ringde hans pappa och vi möttes inne på sjukhuset. Läkaren berättade först om Mattias skador. Att han knappt hade någon hjärnaktivitet alls och att det inte fanns något hopp om att han skulle kunna överleva.
Jag svimmade. Det blev bara svart omkring mig och när jag vaknade till liv låg jag på en akutbrits och en sköterska satt bredvid.
Där gick jag in i något slags vaccum och gjorde allt som skulle göras. Jag satt hos Mattias och vakade, höll hans hand och pratade med honom. Alla hans nära kompisar fick komma för att ta farväl och likaså släkten. Sedan stängde man av respiratorn och plötsligt var han död på riktigt.
Innan hade jag ju ändå haft kroppen att pyssla om och ett omöjligt hopp om att mirakel kan ske.
Jag vet att jag fick seans av dig Es vid den här tiden och du talade ärligt om för mig att inga mirakel sker och att Mattias var redo att resa hem.
Jag höll mig uppe hela tiden fram till begravningen och över själva ceremonin och därefter låste jag in mig i huset och släppte inte in någon. Jag bara låg. Jag grät inte och skrek inte utan var bara avstängd och låg antingen på min säng eller på soffan. Det tog tre månader innan jag liksom kunde resa mig. Och färden tillbaka till ett normalt liv har varit lång. Jag är ännu inte i hamn och det kanske jag aldrig kommer.
Det är nu fyra år sedan Mattias avled och fortfarande får jag mina sammanbrott och gråter och vill inte leva mer. Mattias var mitt enda barn. Ofta känns hela livet så meningslöst.
Gärningsmännen fick ett milt straff och lever som vanligt idag ute i samhället.
Nu har det alltså gått fyra år och jag har bestämt mig för att arbeta utomlands under tre år. Jag ha fått jobb som sjuksköterska i ett projekt i Indien och känner att kanske jag har något att ge de människor som har det svårt. Jag reser i nästa vecka. Bostaden är uthyrd och allt är ordnat och klart.
Jag har så ofta önskar att jag fått kontakt med Mattias men ingenting har hänt. Inte förrän jag packade ihop mina saker häromdagen och gick och pratade med Mattias foto och berättade om jobbet som jag var på väg till.
Då hörde jag hans röst inom mig så tydligt och klart: Äntligen mamma. Du ska se att det blir bra.
Jag blev alldeles darrig. Jag visste att det var Mattias som äntligen gett ett tecken till mig och att han gett sin välsignelse och jag är på rätt väg.
Min kärlek till er alla här på bloggen
Marie