Dagens gästbloggare är: Jennifer
Hej!
Jag har hängt med ett bra tag här på Esmaraldas blogg och tänkte berätta min historia! Alla har vi ju vår väg att vandra i livet, och detta är en del av den väg jag gått på hittills…
För flera år sedan drabbades jag av svåra inflammationer och smärtor i mina händer, och värst drabbades min högra hand. Skadan var så illa att jag fick sluta på mitt arbete och sjukskriva mig.
Trots flera operationer och otaliga behandligar då jag provade alltifrån akupunktur till osteopati, blev händerna inte bättre. Ingen läkare kunde hitta orsaken till smärtan och istället fick jag höra att det ingenting finns att göra.
Jag blev deppad – tidigare hade jag levt ett aktivt liv med studier och arbete utomlands.
Nu visste jag inte hur jag skulle ta mig vidare, och på vilket sätt jag överhuvudtaget skulle kunna återvända till arbetslivet. Mitt liv bestod av ständiga besök hos läkare, diverse fysioterapeuter och en ständig oro över hur det skulle gå. Under denhär tiden fick jag flera seanser av Esmaralda, där hon skrev att allting kommer att ordna sig och att hon ser mig i arbete framtiden. Det gav mig kraft att kämpa vidare.
Mitt i denna tunga period blev jag plötsligt erbjuden jobb i Kabul, Afghanistan! Jag visste inte om jag skulle klara av jobbet på grund av mina sjuka händer, men fick chansen att prova, och bestämde mig ganska omgående för att tacka ja.
Jag har tidigare arbetat i instabila länder, så jag kände ingen tvekan. Och det var det bästa beslut jag någonsin fattat.
Så jag åkte till Kabul och det kändes som att jag fick tillbaka mitt liv! Jag klarade av jobbet, även om jag tidvis hade riktigt ont i händerna. Men jag lät det inte hindra mig, istället lärde jag mig hur jag kan jobba med dem, hur mycket de klarar av.
Och det kanske låter bisarrt att säga, men jag trivdes så bra i Kabul, även om det tidvis var tungt att vistas i en så instabil miljö.
Nästan dagligen skedde attacker – självmordsbombare, bilbomber och skottlossning. Som utlänning i Kabul lever man i själva verket inte i det afghanska samhället bland andra afghaner, utan snarare i en parallell verklighet, instängd bakom taggtråd, höga murar och väpnade vakter.
Vi var inte tillåtna att röra oss fritt på gatorna på grund av säkerhetsrisken, så att promenera till butiken var helt otänkbart. Det enda sättet man fick färdas på var i bepansrade landcruisers med en handfull livvakter och följebilar.
Jag trivdes så bra med mitt jobb. Fastän man mötte mycket fattigdom och elände, fanns det också så mycket glädje och styrka.
I mitt arbete träffade jag på sanna hjältar, människor som varit med om sådant som ingen någonsin borde behöva uppleva. Men som ändå orkade skratta, le och våga tro på en bättre framtid.
Men jag mötte också folk, och särskilt barn, vars blickar var apatiska och tomma, som inte hade någon livslust kvar. Det var tungt.
Det var också i Kabul, av alla ställen, som jag träffade kärleken, en man från Pakistan. Vi möttes via jobbet då han arbetade i samma kretsar som jag. Även om vi kom från totalt skilda världar – han från ett väldigt konservativt samhälle, jag från liberala Norden – kände vi en omedelbar och stark samhörighet med varandra, och en varm och innerlig kärlek växte fram mellan oss. Kärleken ser ju inga hinder som religion och kultur….
Fastän vår kärlek var stark så var den samtidigt så gott som dödsdömd från början.…Det var komplicerat från första stund eftersom han kommer från klanområdena i nordvästra Pakistan, som hör till en av de mest konservativa och strikta muslimska samhällena i världen.
Hans familj och klan skulle aldrig acceptera att han hade en relation med en ”kristen” västerländsk kvinna, än mindre gifte sig med en.
Vi levde i nuet sådär som förälskade människor gör, och framtiden och vad som skulle hända då var hela tiden oviss… Vi bestämde att vi skulle se tiden an….Men det fanns goda möjligheter för honom att arbeta utomlands, så en del av mig hoppades att det på ett eller annat sätt skulle ordna sig och att vi skulle kunna vara tillsammans i framtiden.
Så blev jag gravid och det kändes så rätt i själ och hjärta… Vissa saker bara vet man och känner man, och vi var båda lyckliga över vårt kärleksbarn. Det var en självklarhet att behålla barnet, oavsett vad som skulle hända och hur det skulle bli med vår relation i framtiden.
Samtidigt bestämde jag mig för att flytta tillbaka till mitt hemland, eftersom det inte kändes rätt att stanna kvar i en så osäker och instabil miljö som gravid. Så det gjorde jag.
Om detta vore en film skulle vi ha levt lyckliga i resten av våra dagar… Men det är det inte.
Även om jag drömde om en framtid för oss tillsammans, så blev det inte så. Verkligheten, religionen, kulturskillnaderna kom emellan. Han tvingades slutligen, av sina släkt, att gifta sig med en lokal kvinna från sina föräldrars hemby. Han upplevde att han inte hade något annat val - av rädsla för repressalier, bli utsatt för hedersmord och att förvisas från hela sin släkt och sitt samhälle
… Och sanningen är den att jag inte anklagar eller dömer honom för detta; hela tiden var jag medveten om hans bakgrund och de stora riskerna han tog. Dessutom skulle jag aldrig kräva av en annan människa, allra minst någon jag älskar, att lämna allt och ge upp hela sitt liv och sin bakgrund för min skull.
Vi älskar fortfarande varandra och jag kommer alltid att älska honom. Och jag kommer alltid att sakna honom, även om jag inser att jag måste gå vidare i livet och släppa taget om honom.
Och även om vi inte kan vara tillsammans, så är jag tacksam för att jag fick uppleva den vackra och fina kärlek som vi har (hade).
Och nu har vi en underbar liten flicka tillsammans, och även om vi inte kan leva tillsammans, så älskar han henne och kommer och hälsar på henne så ofta han kan.
Jag kommer alltid att se tillbaka på tiden i Kabul med värme och kärlek och tacksamhet...och hoppas att jag en dag kan återvända dit… Och visa Afghanistan för min lilla dotter.
Hälsningar till er alla.
Jennifer