Dagens gästbloggare är : Amisha
Jag var nästan framme i Alltet och tvingat vända om och det var det värsta jag varit med om någonsin.
Jag menar att vända var det värsta.
Saken var den att jag var micket sjuk och hade genomgått stor hjärtoperation. Då var jag 31 år gammal och ville absolut inte dö eftersom mina pojkar därhemma var bara 3 och 6 år gamla.
Någon dagar efter operationen var jag i sängen på sjukhus och ett besök av min bror . Tyckte jag känt mig starkare och bättre. Sedan ser jag hur min bror blir suddig i konturer och känslan blir som sugas in i ett vacum och sedan in i en tunnel och det går fort.
Jag rör mig framåt med kraft och den första sekund av panik släpps och sedan kommer nyfikenhet och en stark känsla av att vara närvarandet.
Jag mår bra och hjärta känns friskt och starkt. Jag är glad också och det sjunger av gladhet i mig. Det slutar virvla och jag vet att jag är framme. Jag känner mig så mycket hemma. Och känner att äntligen.
Jag står stilla nu och är på en äng och jag ser människor i klungor som har picknick eller står och pratar och känslan av frid och frihet är så överstor så jag kan nästan inte ta in.
Då ser jag att morfar kommer mot mig och en bit efter honom kommer mamma och jag ser min lillasister och mina bäste vän från skolan därhemma och alla är de döda. Men nu friska och dom FINNS.
Jag vill springa fram till dom men hålls kvar av osynlik kraft. Morfar kommer fram och säger att jag måste vända. Dina pojkar behöver dig ännu , sade han.
Jag sade att jag vill inte. Jag vill stanna. Han skakad på hvudet och sade att nu vet jag att döden inte är slut och jag ska finna frid i kunskap och återvända. Vi väntar på dig här sade han.
Snälla morfar sade jag att låt mig få stanna. Han la armarna om mig och sade att jag skulle stänga ögona så skulle han följamig en bit på väg.
Morfar höll min hand och vi sögs in i samma vacum som före också öppnar jag ögonen och ser att han är borta.
Jag är i min sjukhussäng och det står personalen runt sängen och min bror gråter och står vid dörren och jag får veta att jag varit nära att dö. Hjärtat slutat slå och de fick igång det igen.
En trött känsla kom inom mig. Jag var så nära och kördes bort från Alltet. Jag grät. Man tröstade och sade att jag kan bli helt frisk så småningom och jag berättade inte om min resan då.
Många år efter berättade jag för min bror. Jag blev frisk och glad i efteråt att jag kunde ta hand om pojkarna som jag var ensam med.
Barnen växte till vuxna bra män. Jag träffade en man att älska och idag mår jag bra och jag är glad att morfar bestämt att jag skulle tillbaka. Min uppgift på jorden var inte klar.
Nu har jag frid i vetskap att när min tur kommer och jag reser igen då vet jag hur det känns och vad som händer och någon rädsel finns inte alls.
Förlåt mig för skrivfel. Jag är inte svensk av ursprung.
Jag önskar jag kunde ge er min känsla av Alltet och ingen hade varit rädd eller haft oro för att gå över dit. Man går inte bort. Man kommer hem.
Kram och hälsning från
Amisha
Tack Amischa för att du delar med dig...och genom att göra det tror jag att en hel del ångest kan lindras hos dem som är rädda för resan !!
I eftermiddag åker jag till Afrika huset och frotterar mig med Michael Rcikfors.. & upplever afrikansk dans & sång...
