Dagens gästbloggare : Petrus pappa
Min sorg är mitt barn. Petrus. På julafton skulle han ha fullt 20 år. Om han hade fått leva.
Den dagen han kom till denna värld var en dag med gränslös glädje. Äntligen skulle jag bli pappa, för första gången. Och det blev enda gången. Och det var världens finaste lille kille som kom. Mörkt långt hår och glad redan från början.
Precis sådan var han genom hela sin uppväxt, Glad och skämtsam och det blev många skratt. När han var 11 år skildes jag och hans mamma.
Hon flyttade till Belgien med ny man och vi var alla överrens det var bäst om Petrus stannade med mig. Vi flyttade in till en våning i stan och Petrus hjälpte till att måla och fixa i sitt rum.
Han hade alltid mycket kompisar hemma. Han spelade fotboll, och han spelade gitarr i ett band tillsammans med nåra kompisar och han gillade motorsport. Ibland om lördagkvällarna lagade han oxfile eller något annat stiligt som vi åt tillsammans.
Han önskade sig en moped i 15 års present och den var redan inhandlad och stod gömd i grannens garage i väntan på den magiska födelsedagen.
Vid lucia sitter vi och tittar på en film tillsammans och äter lussebullar och småpratar lite och plötsligt frågar han om jag tror på ett liv efter detta. Jag är tveksam. Men Petrus säger att han tror.
Om jag dör före dig pappa, då ska jag bevisa att man inte bara försvinner. Som alla föräldrar skulle ha sagt så sa jag att det blir jag som dör först, för sådan är naturens gång. Men inte alltid.
Det blev julafton och födelsedag och Petrus fick sin moppe och glädjen var stor. Jag stod och dukade bordet och Petrus var ute och körde med kompisarna när mobilen ringde.
Det var Petrus kompis som knappt fick fram några vettiga ord. Inte mer än att det hänt en olycka i korset vid skolan,
Jag slängde mig i bilen och åkte dit. Ambulansen kom samtidigt. Och där var allt slut. Petrus liv var slut och mitt eget också, till stor del. Han hade blivit påkörd och dödades direkt.
Hur överlever man sådant ? Mitt svar är att det gör man inte.
Man blir aldrig mer samma människa. Fem år har gått och saknaden river i mig varje dag fortfarande.
Esmaralda höll seans i början när jag undrade varför inte Petrus hört av sig som han lovade att han skulle om han skulle dö först. Jag fick förklaringen att det var för tidigt. Att Petrus visste att jag inte skulle orka med jordelivet om jag visste att han levde vidare någon annanstans.
Och så var det nog . Jag var mycket nära att ta mitt eget liv.
I somras hände det slutligen och jag fick den kontakt jag väntat så länge på. Jag läste morgontidningen vid köksbordet och plötsligt blev texten suddig och några ord lyste med fet stil ” Pappa , jag finns. "
Det var ett mirakel. Ett bevis på att ingenting är slut i och med döden. Och det kom rätt i tiden. Nu försöker jag ta mig samman och leva, lite i taget. Men julen som är på väg – den klarar jag inte av. Jag åker till muslimska vänner i Italien som inte firar julen alls.
Min hälsning till dig Esmaralda och bloggläsarna
Petrus pappa