Dagens gästbloggare är: Gunilla 49 år
Hej på er alla. Nu är det sommar och det verkar som om alla är glada och har semester och härliga planer. Alla utom JAG.
Det är så det känns även om jag vet att det inte stämmer. Själv har jag gått i väggen.
Jag har blivit grymt sviken av den man som jag levt 26 år tillsammans med och veckorna efter hans svek när han träffat en annan som han hellre vill vara med så blev jag av med mitt jobb.
Inom loppet av en månad är jag ensam, arbetslös och pank . Jag ser inga ljusglimtar alls.
När livet kändes som mest meningslöst tvingade jag mig till psykakuten och allt jag fick där var tabletter för nerverna och tabletter att sova på.
Midsommarafton kom och då passade jag på att äta varenda tablett för jag kände att jag var klar med livet. Det resulterar i att jag vaknar 1 ½ dygn senare i min egen säng utan att någon saknat mig och med fruktansvärd ångest. Jag kunde inte ens ta livet av mig.
Ringde till en väninna som jag alltid tyckt om och ville bjuda hem henne och sa att jag inte mådde så bra och behövde henne men hon var på väg till Italien på semester.
Ringde min bror – och han hade inte tid eftersom han renoverar på sitt hus.
Jag gjorde ett nytt försök med psykakuten och bad om samtal och det fick jag, i 30 minuter och sedan inte mer. Nu sitter jag här. Ocvh gör ingenting.
Sover så mycket jag kan. Känner mig bitter eftersom jag gav efter för min man som inte ville ha barn och nu är det försent sedan länge.
Jag vet att jag självförsatt mig i situationerna och jag kunde gjort andra val men nu gjorde jag inte det och jag undrar om någon av er kloka människor på bloggen kan hjälpa mig ?
Hur ska jag ta mig vidare ? Går det över huvudtaget att komma vidare ? Jag är så in i märgen trött.
Gunilla 49 år.