Gästbloggare idag är :Ullis
Glad midsommar på er alla.
Jag firar med släkt och vänner och bor fortfarande kvar i stugan i Dalarna. Den har jag hyrt i två veckor till. Jag har ett problem och behöver er hjälp. Dvs jag skulle bli så glad om ni tar er tid att hjälpa med goda råd. Jag har tillit till er och ni brukar vara kloka.
Saken är den att mina två tonåringar, en pojke på 16 och en flicka på 14 inte bryr sig det minsta om vad jag säger. Sätter jag gränser och säger att de ska vara hemma klockan nio så bryr de sig inte och kommer ändå hem när de vill. Ber jag dem hjälpa till hemma så spelar det ingen roll, någon hjälp får jag inte.
Det känns som om jag tappat greppen helt kring barnen.
De lever sitt liv och jag lever mitt – och så ska det inte vara.
Jag tänker på alla faror som lockar därute och jag tänker på allt som kan hända men de bryr sig över huvudtaget inte.
Jag säger att vi ska sitta tillsammans och äta men de bara fnyser och tar tallrikarna med in på sina rum.
Jag inser att det måste vara jag gjort fel och brustit någonstans längs vägen och kanske att jag tillåtit dem för mycket och utan att ställa krav.
Det är inte bara mig de behandlar såhär ovan även mina systrar och min mamma. Deras pappa och jag skildes närde var riktigt små och sedan avled han i en jaktolycka när barnen var 2 och 5 år gamla.
Jag har inte haft någon annan man på allvar sedan dess. Jag har dejtat lite men nu var det flera årsedan. Orken räcker inte och jag har inte heller intresse känns det som.
Jag skulle bli så tacksam för råd om vad jag ska göra.
Eller kanske är det redan försent att försöka få någon rätsida på det ?
Allt jag vill är ju att vi ska vara en familj som kan prata och umgås på ett vanligt och normalt sätt.
Jag önskar er alla en fin sommar
Kram från Ullis