" Nu har jag gått in i en psykos. Förälskelsens ljuva psykos och går omkring som om jag haft en linjal intryckt i truten.
För dig Kitte skulle jag kunna göra allt. Eller nästan allt. Det mesta. Det första jag tänker på när jag vaknar är du.
Och jag undrar vad du gör – om du tänker på mig – om du fortfarande sover. För jag vet exakt hur du ser ut när du sover. Ditt mörka lockiga hår och dina bruna glada ögon med allt glitter i.
Ingenting är tungt eller jobbigt och ingenting är heller riktigt närvarande mer än du. Jobbet går som en dans och bara för att jag vet att sen när visslan blåser att arbetet är slut för dagen så får jag träffa dig.
Jag vill göra allt med dig. Äta dig, dricka dig, lyssna till dig, förstå dig och älska dig villkorslöst.
Du skrev en sång till mig och det var det vackraste någon människa någonsin gjort för mig. En sång om kärlek.
Vi busade oss igenom hela Europa och hela vägen till USA. Men jag minns inte så mycket av resan i övrigt – bara dig! Du tatuerade mitt namn på ditt bröst och en natt kom du hem till mig med champagne och hummer.. en vanlig onsdagsnatt och vi beseglade att våra vardagar framöver alltid skulle vara festdagar. Och………………….."
Så fortsatte det i dagboken.. sida upp och sida ner. Sen blir det blankt.
Behovet av att skriva ner min kärlek tog slut och kort därefter tog själva kärleken slut.
Det kom en tid då jag suckade irriterat när någon förde Kitte på tal. Herregud, den omogne valpen! Och det kom en tid med nya kärlekar. Dagboksanteckningen är gammal.
Somliga kärlekar sveper in oss i just förälskelsepsykos och andra kärlekar är lugnare och mer jordade och rejäla.
Men har man en gång varit manisk av förälskelse så vill man bli det igen. Om inte annat så för själva känslans skull. Herregud, man behöver knappt varken sova eller äta och man älskar hela världen. Ingenting är jobbigt, tungt eller svårt och allt är möjligt.
Ordet passion betyder egentligen lidande. Och de kloka säger att det är först EFTER den passionerade förälskelsen som man kan börja bygga ett seriöst förhållande.
För först DÅ - ser man sin partner i rätt ljus. Dopaminhalten sjunker och man landar i verkligheten. Splash ! Idealiseringen som man själv skapat börjar flagna och den perfekta människan börjar förvandlas framför ögonen på en. Hujeda!
En av mina väninnor tackar Gudarna varje dag som hon INTE blivit förälskad. Hon gillar inte känslan av tappad kontroll och av att helt gå upp i någon annan människa. Hon söker den lagom kärleken… den som bjuder på teater och bio och som man kan resa till Paris och London med och besöka kulturella events..för som hon säger, vem vill bli pyskotisk ? Kanske har hon rätt.
Jag är lite kluven. Ibland kan det vara häftigt med lite tappade kontroller.. och att bara hålla sig i åkebrädan och fälja med i svängarna....
Vad tycker du ?
Kram
