Gästbloggare idag är: Gunilla H
Jag tror att det bara är påhittat när människor dom säger att dom älskar sina barn lika mycket. Detär klart att dom älskar något mer och något mindre av sina barn. Det tror jag alla gör fast dom ljuger om det.
Jag har fem barn. Det är tre pojkar och två flickor. Jag ville ha pojkar från början och helst inga flickor och det är också pojkarna som står mig närmast och som jag älskar mest.
Jag bryr mig om flickorna också men dom har alltid klarat sig mer på egen hand och vi har svårt för att prata med varandra. En av pojkarna har alltid varit besvärlig och klängig och honom kan jag inte älska lika mycket som de andra frispråkiga och tuffa grabbarna.
Nu är flera av barnen vuxna och dom andra är i övre tonåren. Min vuxna dotter har sagt upp bekantskapen med mig efter att vi hade en diskussion om hennes uppväxt.
Hon tyckte att jag inte tog hand om henne och att jag inte brydde mig och påpekade att hennes bror som var ett år yngre fick all uppmärksamhet. Och att det sedan fortsatte så.
Hon kan ha rätt i det också men det är ändå normalt tycker jag och ingenting som hon bör göra så stor affär av. Hon har fått mat och kläder och tillsyn.
Jag har också alltid tyckt bäst om pojkarna intresse som är fotboll och hockey och varit mycket och tittat på dom på matcher. Flickorna hade intresse av hästar och dans men detta intresserade inte mig så därför av naturliga skäl valde jag bort det. Jag tittade någon gång men inte så ofta.
De flesta föräldrar håller det inom sig och visar inte att något barn betyder mer än de andra men så falsk är inte jag. Jag tycker man ska stå för det man tycker och jag vet att det är normalt som jag känner. Missförstå mig inte nu om att jag inte tar hand om och bryr mig om alla mina barn för det gör jag.
Gunilla H
Ja du, Gunilla H, du ruskade om mig med ditt märkliga tankesätt. Jag tycker synd om dig och om de barn du inte fullt ut kunnat ta till dig – plus de barn som du tagit till dig.
Du har ingen sund inställning .
De barn som du inte kunnat ta till dig emotionellt - de riskerar att alltid känna sig bortvalda. De barn du tagit till dig mår inte heller bra – när de ser och märker skillnaden i känslor och engagemang mellan dem och syskonen.
Man kan inte tvinga någon att älska. Men man kan jobba på att ha en normal och kärleksfull relation till sina barn.
Jag har biologiska barn som jag fött och jag har ett barn som jag adopterat och ofta genom åren har jag fått frågan om jag inte älskar det adopterade barnet lite mindre – för känslorna kan väl inte vara lika starka för någon annans barn ?
Svaret är jo, det kan känslorna visst det vara och det ÄR dom också. Ingen tvekan och inget snack om saken.
I hjärtat kan det finns kärlek som räcker och blir över för hur många barn som helst och för mig har det aldrig varit viktigt var barnen har sitt ursprung. Jag är uppväxt så. Min bror tex kom från Afrika till oss när han var i tonåren.
Du vinner ingenting på att STÅ FÖR att några av dina barn är viktigare än de andra – istället ska du lägga energi på att jobba med dina egna känslor och försöka hitta nyckeln till ditt känslomässiga problem för du HAR ett problem när du äger förmåga att ta till dig sönerna men inte döttrarna.
Sådär, nu har jag rutit klart och önskar er alla en fin onsdag.
Kram