Dagens gästbloggare är: Mia
Min lilla dotter är en ängel och när hon lämnade jordelivet så sökte jag tröst och googlade och hittade inlägg här på bloggen som handlade om andra änglabarn. Jag sökte kontakt med skribenten och Ezmaralda förmedlade den kontakten.
Tack så innerligt för detta.
Vi som har den här sortens förluster kan förstå varann på ett speciellt sätt och jag tror också att vi behöver varann.
Nu är det tre år sedan som min lilla Mirabelle hämtades över till andra sidan. Hon hade nyss fyllt 6 år och vi hade haft stor kalas för släkt och vänner. Hon hade fått en ny cykel och precis en sådan som hon önskat sig länge. En rosa cykel med cykelkorg.
Hon fick bara cykla hemma på vår lilla gata utan trafik men den här dagen följde hon med de lite äldre barnen.
De cyklade ut på stora vägen genom byn och vittnen såg att när de kom till stopp skylten så stannade de och cyklade sedan över men min dotter hade kommit efter och hade fokus på de äldre kamraterna och stannade inte.
Hon blev påkörd och avled omgående på platsen.
En kvinna vid olycksplatsen som visste att det var min dotter ringde mig och det var inte längre bort än jag kunde springa dit. Jag höll Mirabelle i famnen och bad att hennes pappa Nicklas som gick över året innan skulle finnas där och ta emot henne. Strax innan ambulansen kommer så ser jag ett ljussken ca två meter från marken – och jag ser hur Nicklas konturer tar form. Jag ser honom så tydligt.
Jag ser också att han sträcker fram handen mot Mirabelle och samtidigt som hennes kropp är kvar i min famn så ser jag hur hon sätter sig upp, skrattar glatt när hon ser sin pappa och räcker honom sin hand.
Nicklas fattar hennes hand. Han stryker mig över håret och Mirabelle klappar mig på kinden. Sedan tar de varann i hand och går sin väg med ryggarna mot mig och plötsligt försvinner de in i ljusskenet.
I nästa ögonblick hör jag ambulansens sirener. Jag tittar upp och får syn på en man som stint stirrar mot det håll min dotter och hennes pappa försvann. Jag känner igenom honom. Han arbetade i kiosken på köpcentrat.
Närmaste tiden var overklig. Sorgen var tungt och jag isolerade mig och mådde verkligen dåligt. Det dröjde månader innan jag ens orkade ta mig utanför dörren. Men ett av mina första besök var till kiosken på köpcentrat.
Jag presenterade mig och frågade mannen om vad han såg och han berättade att han såg hur min dotter gick sin väg han i hand med en man. Och han beskrev exakt den bild jag hade och han beskrev hur Nicklas såg ut.
I detta fick jag tröst. Det hade inte bara varit som jag inbillat mig, inte när vi var två som såg samma sak.
Nu är det tre år sedan olyckan och Mirabelle har kommit till mig på besök då och då. Ibland har jag sett och upplevt henne tydligt och det har alltid varit när jag förtvivlad kring livet.
Nicklas har också besökt mig och jag vet att han tar hand om vår dotter. Jag kan inte säga att jag mår bra idag. Jag försöker fungera och ibland går det bättre och ibland inte alls.
Tack för underbar blogg och tack Ezmaralda för de spådomar och det andliga stödet som hjälpt mig vidare.
Kram Mia