Dagens gästbloggare är: Angelica
Hej Es och allihop!
Och om jag ska vara ärlig så hade det inte varit för Esmaralda så hade jag nog gett upp om kärleken för länge sedan. Ibland har till och med jag frågat om vissa problem löser sig, vilket det har.
Eftersom alla har olika problem i livet så kan man aldrig mäta sig med någon annans problem. Det är klart att man själv anser att det man har gått igenom är det värsta som har hänt en och ibland ser man ingen ljusning på det utan man ger upp.
De finns ju ett talesätt: "blir aldrig som man har tänkt sig" och det kan man ju säga att hela mitt liv har varit så.
Jag har inte levt ett lätt liv överhuvudtaget och även om det är så att vi kvinnor kanske överdriver mycket (männens åsikt ibland ... skämt och sido) så är det faktiskt så att mitt liv har varit rena mardrömmen sen den dagen jag föddes.
Mitt liv började med att jag föddes med läppspalt. Det är ju något som tack och lov går att fixa och läkarna idag är ju otroligt skickliga. Det syns knappt på mig och så länge jag inte säger något så är det ingen som märker något.
Men psykiskt så har det varit jättejobbigt och jag får väl medge att jag har förträngt ganska mycket av min tid på Sahlgrenska och de två sista operationerna.
Den första minns jag inte eftersom jag var sju månader, men de blev ändå att jag tog de hårt psykiskt och jag lärde mig inte gå förrän jag var ett och ett halvt år eftersom det var en sån trauma för mig.
Har väl även blivit så idag att jag får en obehaglig känsla när jag sätter min fot på vårdcentraler eller sjukhus. Kanske inte så konstigt. Jag har blivit retad många gånger på grund av detta och fått kommentarer som till exempel: ”du kan inte ens födas hel”. Det är inget annat en ett skönhets fel och inget man kan ro för, men barn är ju barn och taskiga är vi ju då.
När jag var i fyra fem års åldern var det en gubbe som tyckte det var roligt att psyka ner mig. Vi var grannar och bodde i lägenhet, han och hans fru bodde längs ner och vi bodde längst upp.
En dag satt de på en bänk ute med deras hund i knät (en liten pudel) och naturligtvis frågade jag om jag fick klappa hunden och han svarade med ett leende ”akta så den inte biter dig”.
Jag sträckte fram handen och hunden gäspar vilket givetvis jag trodde då att hunden skulle bita mig. Gubben skrattade bara och efter det så hade han ögonen på mig och varje gång han hörde mig och min syster komma i trappuppgången så ställde han sig och tittade genom titthålet och så fort jag kom så öppnade han bara dörren och sa till mig att springa eftersom hunden var ute efter mig.
Givetvis blev det så att jag vågade inte gå ut så det var bara att börja hos en terapeut vilket jag gick i i några år.
Tack vare detta har jag ju varit rädd för hundar ända in till tonåren, trots att dom är så otroligt fina och gosiga djur.
När vi äntligen flyttade från de stället och till en helt annan stad så var allt lugnt ett litet tag tills jag började årskurs ett. Då började naturligtvis nästa grej – mobbing.
Jag blev mobbad från årskurs ett till årskurs nio. Och de var både fysiskt och psykiskt. Jag fick mina första självmordstankar när jag var elva tolv år. Mina föräldrar gjorde allt men som sagt: ”barn är barn”.
När jag började årskurs sju så mådde jag naturligtvis inte så bra och det påverkade betygen. Jag hade IG i varje ämne och rektorn och klassföreståndaren ville att jag skulle gå om sjuan, vilket jag vägrade.
Jag pluggade hårt igenom högstadiet och gick ur nian med godkänt i varje ämne. Kändes bra att chocka lärarna. Jag fick stipendium för att jag hade pluggat så hårt och jag tror till och med dom sa att jag var den bästa på hela skolans historia som hade pluggat så hårt.
Självklart var detta inte allt. I ungefär samma veva började min syster må dåligt psykiskt efter att hon blev mobbad på gymnasiet för att hon inte drack.
Så de var ofta hon kom hem med blåmärken på kroppen och dom till och med knuffade in henne i en sten vägg med huvudet före. Hon fick ingen hjälp alls från skolan utan var med ”drick så slipper du stryk”.
Självklart blev hon självmordsbenägen och det var väldigt mycket bråk hemma och se henne försöka ta livet av sig satte sina spår ordentligt och det har tagit mig väldigt hårt.
Jag vet inte hur många gånger jag var rädd att komma hem och finna henne död. Att vara så hjälplös är det värsta jag har varit med om. Man vill inget annat än att hjälp dom man älskar.
På grund av detta blev att jag själv fick självmordstankar och ville ta livet av mig, eftersom jag bara ville få ett slut på alltihop. Så jag struntade i allt och alla och det tog ett väldigt bra tag innan jag tog tag i mitt liv, vilket aldrig är försent.
Jag fick hjälp på vuxen psyk (öppenvård) - gud vilka underbara människor! Tackar gud för varje dag att dom har hjälpt mig att få mitt liv tillbaka även om det har varit jag som har kämpat.
Jag har inte nått mina mål riktigt än och även om jag kämpar fortfarande så vet jag att jag kommer komma i mål så småningom.
Tycker det är synd att alla inte får den hjälp som dom behöver, alla förtjänar en andra chans i livet. Det är man värd! Man måste bara kämpa lite ... hur lång tid de än tar.
Jag sitter här nu även om jag aldrig trodde att jag skulle göra det och de var inte bara en gång som jag trodde de. Tack och lov mår även min syster bättre nu men inte hundra.
Jag tror inte jag är ensam om att tycka att livet kan vara riktigt jobbigt ibland, men så är det att gå livets hårda skola ... Jag är glad idag över att jag inte våga ta de valet då.
Nu har jag så mycket i livet som jag ser framemot även om de kanske kommer ta sin tid. Jag ser kompisar och folk runt omkring mig som har något som blänker på deras finger eller går runt med barnvagnar och man ser hur lyckliga dom är och visst kan man känna avundsjuka, men jag vet nu att jag kommer också dit när tiden är inne och då kommer de vara andra som tänker så när de ser mig.
Hur hårt det än kan låta så finns de en mening med allt här i livet. Jag är 29 år i slutet av april och för mig känns det mer som om mitt verkliga underbara liv börjar nu. Jag bor själv i en lägenhet och läser ämnen så jag kan komma in på högskolan och jag känner verkligen att allt börja ljusna för mig. Söker även jobb för att få en bättre ekonomi.
Allt är äntligen helt underbart! Känns väl även ibland att man är trött på saker och ting när det går emot en men med tanke på hur mycket jag har kämpat så kan jag inte låta bli att le, jag är verkligen likadan som mitt stjärntecken: Stark som en oxe!
Så till alla er där ute: ge aldrig upp om livet eller dina drömmar! Låt de ta den tid de tar för DU kommer dit så småningom, men DU måste ju som sagt kämpa för att komma dit för ingen annan kan kämpa åt dig och när DU väl kommer dit så kommer DU vara den lyckligaste människan på hela jorden och de kommer vara värt besväret!
Stå på dig och tro på dig själv!
Många kramar Angelica
VILL DU HA PERSONLIG SEANS/SPÅDOM VIA MAIL ? ELLER VILL DU HA DISTANSHEALING? ?
Maila mig och jag skickar tillbaka information till dig.