Man fular sig INTE med barn. Man använder dem inte som slagträ i skilsmässa. Men det görs ideligen.
Man är sur på sin man som jämt hänger med sin tokiga morsa och när skilsmässan är ett faktum stryper man farmors tillgång till sitt barnbarn… TROR man. För det kan gott kärringen ha, tycker man.
Vad man egentligen gör är att missunna sitt barn sin farmor.. och det är inte okey. Hämndbegär kan ta sig märkliga uttryck – bara fråga mig, jag har själv varit där. Svart i hjärtat och med vässad hämndlystnad har jag styrt och ställt & tack och lov har jag haft vänner som inte simmar medströms utan som satt ner foten och sagt sitt.
Att jag får skräpa mig. Att ungarna inte ska bli lidande.
Och då har jag tack-gode-gud lyssnat. Inte så att jag gjorde upp scheman på när de skulle besöka farmor & farfar… utan det fick deras pappor sköta om.
Och till alla stora kalas & konfirmationer och studenter så har alla farmödrar och farfädrar kommit farande och deltagit.. oavsett det varit deras barnbarn eller ej. Nu säger jag inte att det här är en bra lösning för alla.
Det finns gamlingar( folk i min ålder alltså) som straffat ut sig själva och som inte ska ha varken andras eller egna barnbarn inom tio mils radie. Men då handlar det om gamlingarnas egna tillkortakommande och egna problem.
Sen är det så att vi som är äldst –vi får försöka vara lite klokare.
Vi får bjuda på en del – inte gå i försvar så lätt som vi kanske gjorde förr – vi får lära oss att knäppa igen truten i somliga situationer och låta den yngre generationen leva sitt liv.
För handen på hjärtat så VET vi inte alltid bäst. Och om somligt vet vi egentligen ingenting och då ska vi ge fasen i att ta parti.
En gång när jag skildes så fick jag ett hatbrev av en fd svägerska som i detalj beskrev hur hemsk jag var att vara gift med. Men herregud – jag var ju inte gift med HENNE. Vi träffades tre gånger om året och hon hade inte den blekaste om vad som hände innanför våra väggar. Vem som gjorde vad eller sade vad.
Ändå var jag den skyldige- oavsett. Sånt HATAR jag. När man gör det man TROR till en sanning. Tvi vale .
I bekantskapskretsen finns en man som är pappa till tonårsbarn och farfar till två små barn och ingen av dem har han kontakt med. Han har straffat ut sig själv och helt på egen hand.
Han var gift och träffade en annan & skildes. Sånt händer och det är inget konstigt. Vad som var konstigt var att plötsligt undvek han både barn och barnbarn och skyllde på att nya frun ville ha det lugnt omkring sig.
Det var många turer och summan av det hela var att barn och barnbarn kände sig bortvalda. För att de VAR bortvalda. Så gick det 6-7 år och nya frun lämnade honom. Och vad händer ? Just det, han försöker återuppstå i sin gamla familj.
Och skyller sitt tidigare ointresse på exfrun. Hon tyckte ditten och hon sa datten… men var är hans eget ansvar ?
Varför tog han inte parti för sina barn och barnbarn? Han gjorde sitt val. Och somliga val är av det slaget att de inte går att rätta till. I den här familjen tycker barnens mamma att ungarna väl kan träffa sin pappa och farfar och jag tror till och med att hon tycker lite synd om honom… men det gör inte barnen. Som inte är så små längre. Ungar tar man inte där man sätter dom.
Man får de människor omkring sig i kärlek som man förtjänar.
Usch då – har jag varit för hård nu i mitt tyckande ?
Kram på er