Gästbloggare idag : Kajsa
Jag nar precis läst Lisbeth Pippings bok: Kärlek och stålull och det var som att öppna dörren till min egen uppväxt och barndom. Min mamma var ensam med mig och det var bara vi två. Ingen vet vem min pappa är.
Mamma hade socialhjälp och de flesta pengar spelade hon upp på enarmade banditer och då brukade jag vara med.
Hon samlade på prydnadssaker och köpte på loppis och vittjade containrar och vi hade grejor överallt. Kläder fick av avlagda i svarta sopsäckar som stod på golvet och så tog vi när vi tyckte vi behövde.
Vi hade inga handdukar utan torkade oss på smutsiga kläder.
Jag var tio år när jag fick mina första underkläder. Mamma kunde inte laga mat. Inte mer än att koka snabbmakaroner och korv så det levde vi på när vi nu över huvudtaget hade mat hemma.
Tack och lov för skolan för även om jag var mobbad och kallad Kajsa Kiss ( jag stank) så fick man mat.
Under skollunchen brukade jag plocka på mig knäckebröd att ha till kvällen och ibland stal jag toalettrullar för annars torkade vi oss på smutsiga kläder.
Hemmet var en stor misär och jag fattar fortfarande inte att socialen inte gjorde någonting.
Skolan anmälde och det kom någon från soc men ärendena avskrevs alltid. Jag var mamma ”väninna” och allt skulle vi prata om. Jag fick alltid lägga mig för sent eftersom mamma ville ha sällskap om kvällarna.
Tre somrar i rad var jag på kollo och älskade varenda dag.
När jag var 16 år flyttade jag hem till en kille och hans föräldrar. En kriminell och missbrukande familj men ändå renalyxen i vardagslivet om jag jämförde med vad jag var van vid.
Jag drack alkohol och jag höll på med droger tills jag var 22 år gammal. Då blev jag omhändertagen, avgiftad och fick terapi och stödboende och det blev min räddning.
Stödfamiljen var underbar som stod ut – och där fick jag vara barn på nytt och sakta men säkert hittade jag min egen identitet.
Mamma har jag inte träffat på 16 år och har ingen önskan om att träffa henne heller. Hon ville kanske väl men hade ingen förmåga och i sitt handikapp skadade hon mig så illa att jag aldrig mer vill ha med henne att göra.
Hade jag blivit omhändertagen av soc som barn och fått flytta till fosterfamilj hade jag blivit lycklig. Det var vad jag drömde om. I journalerna har jag kunnat läsa att hon är klassad som utvecklingsstörd och det förklarade ju en hel del.
Ni som ser barn som far illa, som är hungriga och smutsiga och känner på er att det inte står rätt till – gör något ! Blunda inte.
Och tack Esmaralda för tre stödjande och rätt seanser som givit mig mycket styrka och energi när jag behövt det som mest.
Kramar från Kajsa
Tack Kajsa för att du delar med dig. Det är viktigt som du säger - att vi alla ska vara aktiva och inkännande medmänniskor och slå larm när vi anser och tror att ett barn far illa !
P.s. Glöm inte att läs bloggen från igårkväll om den lilla kattflickan som söker nytt hem !!
P.s. igen: Jag håller seanser och under julhelgem så välkommen att maila mig om du är nyfiken på hur en personlig spådom via mail funkar. Jag mailar tillbaka all information, framtidoradgivning@hotmail.com